Vi sjunker sakta ner mot ljusets bangkok. Neonskyltarna, billjusen, den utstakade landningsbanan som tillsammans med de belysta avenyerna skapar det enda igenkännliga för mitt otränade öga.
Snart släcks lamporna helt.
Jag vill stänga av motorerna, och tyst se bangkok falla mot mig. Men motorerna är fortfarande på och en thailändsk melodi fyller kabinen.
Springer ner mot den nedgång som jag och 70 miljoner thailändare vet sparar dig 50 baht i flygplatstaxiavgifter. City-Pool på tv, och jag är redan sen.
Monday, December 31, 2007
Animal Planet
Tillbaka till Bangkok, lär mig mer om krokodiler där jag sitter nästintill ensam framför plasmaskärmen på Udon Thani's Flygplats.
Försöker hitta någonting att läsa , men när jag tillslut fann The Nation och sedermera grundligt gått igenom var artikel, finns det fortfarande en timme kvar att avverka fram till bordning. Försöker nu intressera mig för flodhästarnas öden på djurplaneten; antar att det är där de enda informativa dokumentärerna visas i tider då mitt ubc-utbud aldrig skulle våga vara politiskt kontroversiella. Jag facineras av berättarrösten, några djurbilder, en dramatisk berättarröst, intensiv bakgrundsmusik; där har du ditt drama.
35 minuter kvar till bordning.
Hur kan berättarrösten veta hur djuren tänker, en telepatisk förmåga eller en livlig fantasi. Vill ge honom en alternativ röst. "John (tigern) ger upp kampen efter Zebran, han är trött efter en intensiv natt i savannhalmen", "Albinotigern blir mobbad av de andra tigrarna och rasistiska tillmäten som white tigers can't hump florerar i flocken" osv, osv,
Men mitt plan är målat som en fågel. Inga mer djurskämt.
Försöker hitta någonting att läsa , men när jag tillslut fann The Nation och sedermera grundligt gått igenom var artikel, finns det fortfarande en timme kvar att avverka fram till bordning. Försöker nu intressera mig för flodhästarnas öden på djurplaneten; antar att det är där de enda informativa dokumentärerna visas i tider då mitt ubc-utbud aldrig skulle våga vara politiskt kontroversiella. Jag facineras av berättarrösten, några djurbilder, en dramatisk berättarröst, intensiv bakgrundsmusik; där har du ditt drama.
35 minuter kvar till bordning.
Hur kan berättarrösten veta hur djuren tänker, en telepatisk förmåga eller en livlig fantasi. Vill ge honom en alternativ röst. "John (tigern) ger upp kampen efter Zebran, han är trött efter en intensiv natt i savannhalmen", "Albinotigern blir mobbad av de andra tigrarna och rasistiska tillmäten som white tigers can't hump florerar i flocken" osv, osv,
Men mitt plan är målat som en fågel. Inga mer djurskämt.
Merry War On Christmas!
Bill 0 är igång igen. Han är ju logikens sanna mästare, och påståendet att kristna blir förolämpade när de hälsas med ett Happy Holidays medan övriga religiositeter skulle vara gaaalna om de reagarade likadant på ett Merry Christmas, är ytterligare en klapp i Bills logiksäck.
Happy Holidays på dig Bill.
Sunday, December 30, 2007
Årets bästa utläggning.
Och Göran skulle inte ha empati...
Men detta är, årets roligste svenska politiska ögonblick.
Spider Bar
Med min nyfunna engelska vän på väg ut i den laotianska natten blir vi inropade till ett spartanskt bord ute i ingenstans. "Come and drink Lao-style" och vad säger man till det?. Runt bordet sitter Laotianer samt ett brittiskt par som jag tidigare uppmärksammat på Vang Viengs gator, där de lyckades med konststycket att se mest backpackerish ut av alla. Han välkomnar oss till vad han kallar "Spider Bar", och ögonblicket senare ser jag skylten, den vagt upplysta, som ger mig informationen att jag just befinner mig på "Spider Bar". I övrigt ges det förutom alkoholen inga indikationer alls av att man befinner sig på en bar.
300 dollar säger han sig ha investerat i projektet som ska vara klart om 3 dagar. "Monday, yeah?" säger jag och försöker att inte låta som David Brent. Det enda som finns på plats är ett bord, en byggställning och skylten. Samtidigt klagas det över att Vang Vieng blivt så pass exploaterat under de senaste åren, men att han samtidigt nu blir en del av det. Jag harklar ur mig ytterligare ett "yeah".
Han lägger handen runt sin lao-vän och meddelar att han tycker om honom för att han heter Tin (kan också varit Tan) för att det är paganistiskt namn. Varpå jag undrar om inte den tron dog ut för en sisådär tusen år sedan. Men han säger sig avsky kristendomen och fann sin egen salvation i Paganismen. Är på väg att fråga om Ateism inte vore ett mer logiskt val, men min vän Tom ursäktar oss, med att natten är gammal och nya spider-bars må upptäckas.
Så ensamma sitter de kvar i mörkret, laotianerna. I språkförbistringens paradis, undervisade i paganismens fördelar som religion.
Buddha ler i bakgrunden.
300 dollar säger han sig ha investerat i projektet som ska vara klart om 3 dagar. "Monday, yeah?" säger jag och försöker att inte låta som David Brent. Det enda som finns på plats är ett bord, en byggställning och skylten. Samtidigt klagas det över att Vang Vieng blivt så pass exploaterat under de senaste åren, men att han samtidigt nu blir en del av det. Jag harklar ur mig ytterligare ett "yeah".
Han lägger handen runt sin lao-vän och meddelar att han tycker om honom för att han heter Tin (kan också varit Tan) för att det är paganistiskt namn. Varpå jag undrar om inte den tron dog ut för en sisådär tusen år sedan. Men han säger sig avsky kristendomen och fann sin egen salvation i Paganismen. Är på väg att fråga om Ateism inte vore ett mer logiskt val, men min vän Tom ursäktar oss, med att natten är gammal och nya spider-bars må upptäckas.
Så ensamma sitter de kvar i mörkret, laotianerna. I språkförbistringens paradis, undervisade i paganismens fördelar som religion.
Buddha ler i bakgrunden.
Wednesday, December 26, 2007
Lao
Krossar på morgonen gränsen in till Lao. Visahandläggaren frågar om jag har foto till min ansökan, jag skakar på huvudet, han tar mina pengar och 10 minuter senare har jag visumet i min hand. I Vientiane vandrar jag ner mot busstationen och vinkar in bussen mot min destination, som ensam västerlänning sätter jag mig på det enda lediga sätet. Ihopklämd sitter jag där, lyssnandes till den musik som alltid verkar spelar på bussar i sydostasien. Men landskapet är bedårande, och bussen rullar sakta fram letandes efter fler passagerare.
På internetcafeet gråter flickan brevid mig, samtidigt som hon fortsätter skriva.
På internetcafeet gråter flickan brevid mig, samtidigt som hon fortsätter skriva.
Rush to danger, wind up nowhere.
Efter 2 öl verkar reklamflickan på postern bakom mig få liv, fast leendet är falskt och reklamen för pay-station har jag aldrig hört talas om. Hon fortsätter att le.
På sista tåget till Nong Kwai blir jag filmad av en munk med digitalkamera. Ska det inte vara tvärtom, vi som ska filma dem, säga några ord om hur vackert det är med människor som lever ett asketiskt liv utanför de ramar vi andra satt upp. Han lägger sakta ner kameran.
Efter 1 h är vi fortfarande inte utanför Bangkok, mannen bakom mig säger på en brando-hes röst åt mig att skita i tågpersonalens krav på att jag ska byta till plats fem. I ett onumrerat vagnset sitter jag fundersamt kvar. Sätena är bekväma. På lappen bakom stolen framför mig får jag alla säkerhetsinformation för sträckan Hoikado - Tokyo, och tillbaks. Allt gammalt från Japan verkar hamna i Thailand.
Tågpersonalen kommer senare tillbaks, och med en spritpenna skrivs sätnummren ner, men ingen i vagnen rör på sig.
Alla fönster är neddragna och det fläktar skönt medans staden tunnas ut. Betongfundamenten från ytterligare ett övergivet projekt står ensamma kvar, kilometer efter kilometer. Jag fångar vinden, dofterna, ljuden - som en evig tuk-tuk. Till Nong Kwai.
Trots kofta och jeans fryser jag mig genom natten, det starka ljuset från lysrören gör sömnen till sporadisk som bäst. Väntar på att solen ska gå upp, men då klockan är djupt nerpackad är jag osäker på om gryningen verkligen är i antågande.
Khon Kaen, och äntligen börjar himlen ta sig en vagt ljusröd färg. Kaffeförsäljarna dykar sakta upp, först en, sen flera. Jag tycker för mig själv att 20 bath är dyrt men klockan 6 på morgonen i Khon Kaen är det kanske säljarnas marknad.
Gryning som skymning, då är Siam som vackrast.
På sista tåget till Nong Kwai blir jag filmad av en munk med digitalkamera. Ska det inte vara tvärtom, vi som ska filma dem, säga några ord om hur vackert det är med människor som lever ett asketiskt liv utanför de ramar vi andra satt upp. Han lägger sakta ner kameran.
Efter 1 h är vi fortfarande inte utanför Bangkok, mannen bakom mig säger på en brando-hes röst åt mig att skita i tågpersonalens krav på att jag ska byta till plats fem. I ett onumrerat vagnset sitter jag fundersamt kvar. Sätena är bekväma. På lappen bakom stolen framför mig får jag alla säkerhetsinformation för sträckan Hoikado - Tokyo, och tillbaks. Allt gammalt från Japan verkar hamna i Thailand.
Tågpersonalen kommer senare tillbaks, och med en spritpenna skrivs sätnummren ner, men ingen i vagnen rör på sig.
Alla fönster är neddragna och det fläktar skönt medans staden tunnas ut. Betongfundamenten från ytterligare ett övergivet projekt står ensamma kvar, kilometer efter kilometer. Jag fångar vinden, dofterna, ljuden - som en evig tuk-tuk. Till Nong Kwai.
Trots kofta och jeans fryser jag mig genom natten, det starka ljuset från lysrören gör sömnen till sporadisk som bäst. Väntar på att solen ska gå upp, men då klockan är djupt nerpackad är jag osäker på om gryningen verkligen är i antågande.
Khon Kaen, och äntligen börjar himlen ta sig en vagt ljusröd färg. Kaffeförsäljarna dykar sakta upp, först en, sen flera. Jag tycker för mig själv att 20 bath är dyrt men klockan 6 på morgonen i Khon Kaen är det kanske säljarnas marknad.
Gryning som skymning, då är Siam som vackrast.
Subscribe to:
Posts (Atom)